Första dagen i Jorvik

Båtfärden kändes evig. Himlen var alldeles askgrå och regnat hängde i luften. Jag tog en klunk fanta när en man i speakern plötsligt började prata. 
"Nästa destination Jorvik. Beräknad ankomsttid är 09.25. Vädret ser strålande ut för idag." 
Jag lös upp. Bara trettio minuter återstod tills jag äntligen kunde sätta min fot på ön Jorvik för första gången. Jag hade hört så mycket gott om ön, hur solskenet alltid tycktes lysa där, där alla alltid hade ett leende på läpparna och där det kryllade av hästar. Det var ju trots allt för hästarna jag hade åkt dit.
 
En flicka i min ålder kom fram och satte sig bredvid mig. Hennes korpsvarta hår var uppsatt i en hög tofs och hennes kläder var helt kolsvarta. Något runt henne kändes inte bra. 
"Hej, ska du till Moorlands ridskola?", sa flickan och log. 
"Ja, det ska jag. Ska du också dit?", svarade jag. 
Flickan fnittrade glädjande. 
"Åh, äntligen någon som också ska till Moorlands ridskola! Jag har gått runt och frågat allihopa här på båten, men alla tycks vara invånare på Jorvik eller sådana som bara ska hälsa på sina släktingar på ön. För en sekund trodde jag att det bara var jag som skulle till ridskolan. Men jag hade visst fel!"
Jag log mot flickan. Visst kändes det skönt att man inte behövde gå till ridskolan helt själv, men något sade mig att den är flickan hade något ont i sikte. Vad kunde jag inte sätta mitt finger på. 
 
 
"Jag ska bara gå och beställa en bussbiljett till Moorlands ridskola. Ska du med? Förresten så heter jag Jessica", sa flickan. 
Jag suckade tyst. Egentligen ville jag inte ha något att göra med den här Jessica alls, jag visste ju inte vad hon hade i kikaren. Eller vem hon egentligen var. 
"Ja. Jag heter Stephanie", svarade jag motbitet. 
"Stephanie? Stephanie Mountainhill?", sa Jessica och rynkade på ena ögonbrynet. 
För en sekund stelnade jag till. Hur kunde denna tjejen jag aldrig förut sett eller träffat i mitt liv veta mitt för och efternamn? 
"Ja, det är mitt namn. Men hur visste du det?", sa jag. 
Jessica var tyst i en stund, som om hon försökte smida en bra ursäkt varför hon visste mitt namn. 
"Tja... Du är nog bara en avlägsen släkting till min familj, mina föräldrar har nämnt din familj ett par gånger. Det finns ju trots allt inte många vid namnet Stephanie", sa Jessica och hånlog. 
Jag försökte tro på det hon sa. Men en röst inom mig talade om att det bara var rent skitsnack från Jessicas håll. 
 
Vi gick till kassan ombord på båten och köpte oss två bussbiljetter till Moorlands ridskola. Tids nog så visade det sig att vi nu var framme på Jorvik. Solen lyste och från hamnens vy kunde man se gestalter av ryttare rida i full fart med sina hästar på ön. Allt kändes som en saga.
"Jag kan inte bärga mig tills vi får tilldelat vår lägerhäst", sa Jessica och log. 
"Inte jag heller", sa jag glädjande.
Det var en blandning av iver, nervösitet och omåttlig glädje den dagen. 
 
När vi klivit av båten och var i land stod bussen ett par hundra meter bort och väntade. Fort Pinta hette staden vi först landat i, byggnaderna liknande fort och var troligen byggda för många hundra år sedan. Trots det såg allt ut att vara i toppskick. Några ryttare passerade oss med deras majestätiska hästar. Min avund var påtaglig. 
"Du såg hon som precis red förbi oss? Den tjejen heter Loretta. Vad jag vet bor hon vid Moorlands stallet och hon ska tydligen vara en riktigt elak snobb. Vi borde nog akta oss för henne", sa Jessica och grymtade. 
"Mhm", sa jag sammanbitet. 
Jag gillade inte folk som snackade skit om andra innan de ens lärt känna personen. Bara för att Jessica hade hört något rykte om att denna Loretta skulle vara en hemsk människa betydde det ju inte att hon i själva verket var så. 
 
Vi gick ombord på bussen och den gick direkt till Moorlands ridskola. 
"Vi ska väl av här?", undrade jag. 
"Ja, här är Moorlands ridskola", svarade Jessica. 
Bakom all grönska skymtade en en vit stenmur som slingrade sig runt om hela anläggningen. Det måste vara där stallet låg. Konduktören utropade att vi var framme vid Moorlands ridskola och vi steg av bussen. Vid en öppning till ridskolan stod en man i medelåldern med en grå keps och såg att ut invänta någon. 
Jessica sprang fram till mannen. 
"Hej, jag och min vän Stephanie ska på ridläger här på Moorlands ridskola. Vi undrade om du kunde hjälpa oss att hitta den som äger stallet", sa hon. 
"Hej på er. Vad roligt, mitt namn är Thomas och det är jag som bedriver Moorlands ridskola. Ni ska få följa med mig så visar jag er runt", sa Thomas. 
Jessica sneglade på Thomas. 
"Va? Är den DÄR mannen ägaren av ridskolan? Jag trodde att han bara var någon fattig bonde som kommit på villovägar. Han ser ju inte ut att vara något proffs direkt", viskade Jessica till mig. 
"Jag vet", viskade jag tillbaka. 
Egentligen höll jag inte med, Thomas såg ut som vilken människa som helst. Att Jessica hade någon fantasi om att ägaren av ridskolan skulle se ut som någon snoffsig OS-medaljör var bara sjukt. 

Thomas visade oss runt på ridskolan. Det var en gullig ridskola med mycket charm, men långt ifrån något lyxstall. Det kryllade av flickor som red runt på sina lägerhästar. 
"Nu ska ni få träffa era lägerhästar", sa Thomas och log. 
Både Jessica och jag lös upp som solar. Äntligen skulle tillfället vi väntat på komma. 

haj

Northrebel eller Nora som hon kallas för är ett 12 årigt sto i sina bästa år. Hon är pigg och framåt, men absolut inte överkänslig och ostabil på något sätt. Nyfiken på det mesta som livet erbjuder och gillar att lära sig nya saker. 
 
Nora föddes i en liten glänta i Gyllene Åsarnas Dal hos en bonde. Hennes namn är ärvt efter hennes föräldrar vid namn av Eastrebel och Northgaze. Hennes mamma Eastrebel ägdes av bonden och var ett helt vanligt Jorvikiskt varmblod, på bondgården användes hon som arbetshäst och avelshäst. Noras pappa Northgaze var känd som Jorviks bästa terränghäst och kammade hem alla vinster i championaten. Bonden tänkte att eftersom Northgaze var fadern till Nora kunde han tjäna en extra slant på henne med tanke på hennes goda stam. 
 
När Nora var två år fyllda såldes hon till Thomas, ägaren av Moorlands ridskola. Han tänkte utbilda henne till en ridskolehäst 

The White Stallion - Manus

50 years have passed since the young girl Simone was in an accident. One day Simone came to the Valdele stable to ride a horse. The horse by the name Snowrunner, the white stallion, suddenly ran out off a cliff with Simone on his back. Simone was later found. She was injured and had a concussion, but luckily alive. They couldn't find the stallion. A lot of people tried to find him, since he was considered to be a very special horse. But no one ever found him. 
 
This is Lindsay. She lives the "perfect life". Her family is rich so whatever she wants, she gets. She also have an amazing horse by the name Firesoul. Together they win every competition on Jorvik. 
 
But what Lindsay doesn't know, is that the perfect life she lives today is not going to last for so long. 
 
Later at the stable...
Nathalie Moonriver: Lindsay! We need to talk. 
Lindsay: What is it?
N: I need some help tonight. I'm going to visit my family in Firgrove and I was wondering if you could keep an eye on Lady. I'm afraid that she will get colic again. Could you do that for me? '
L: Sure! I will just call my parents so they know i'm sleeping here tonight. 
N: Thank you Lindsay. 
 
Later by the night...
L: Hi Lady. 
*horse galopping effect*
L: What was that? Who rides in the middle of the night? 
*Lindsay go out from the stable to take a look. She sees a glimt of a white horse*
L: That horse is such a beauty... But why is it running here without any owner in the middle of the night?
"Lindsay walks to the horse. She will try to catch him. But he run away, and she cant even see him anymore." 
 
 
N: Was Lady fine yesterday? 
L: Yup. She was really fine. But I saw something

Tidigare inlägg