Ön Jorvik hade i många år varit en plats full av liv och ljus. Alla invånare hade som mål att bekämpa ondskan som ständigt försökte krypa in i Jorvik och förstöra allt som fanns där. Men en dag skedde det som inte fick ske, det som alla hade fruktat inför. 

 

Garnok hade lyckats bryta sig loss och började utplåna allt gott som fanns på ön. Den glada och positiva energin som legat över Jorvik var nu som bortblåst. Det ständiga solskenet som alltid glimtade var nu borta. Himlen var alldeles askgrå och åskan dundrade. Inget var sig likt den fridfulla plats som Jorvik en gång varit...

 

Allt och alla som förut bott på ön hade antingen dött eller flyttat långt ifrån ön. Kvar stod enbart ondskan. Trodde de i alla fall. Vad Garnok och Dark Core inte visste var att de fyra ödesryttarna Lisa, Alex, Linda och Anne fortfarande befann sig på ön. De hade lyckats undankomma mörkret men levde en vardag full av rädsla och skräck. I Valedale fanns det en hemlig portalingång till den mystiska portalen Pandoria. I Pandoria gömde de sig så gott de kunde mesta tiden av dygnet. Men även där lurade faror. Dark Core hade själva ett extra öga på Pandoria eftersom de visste att det fanns en möjlighet att gömma sig där. 

 

När de var tvungna att lämna Pandoria fick de fort ta över sig till Spejarmästers tillhåll, en grotta uppe i Valedale bergen. Spejarmäster hade innan bott i grottan men flytt när ondskan tog över Jorvik. Ödesryttarna visste att det var ett perfekt ställe att gömma sig på, eftersom Dark Core knappast skulle få för sig att leta uppe i snöiga berg bland glaciärer. 

 

Precis som alla andra på Jorvik hade även ödesryttarna sina egna hästar. Tin-Can, Concorde, Starshine och Meteor var namnet på deras hästar. I samband med Garnoks frigörelse på ön och Dark Cores invasion försvann hästarna spårlöst.